Tiden är en underlig sak
Sen i fyran så kommer jag ihåg att respekten för sexorna ökade. Men satan, jag gick i fyran! Jag hade hela tre årskurser under mig. Vilken maktkänsla man fick! Jag tyckte jag var så vuxen. Man hade ju till och med börjat få riktiga läxor!
I sexan blev det ny skola. Där var jag minst såklart, men det var jag mycket medveten om. Gud, jag tror nog ändå att det var min käft som glappade mest. Dock hade jag ju kontakter i nian som räddade mig när allt gick lite överstyr och jag hamnade i för mycket trubbel. Men hallo, högstadiet? Jag var en stor flicka.
Sjuan blev ett helvete i och med att niorna transkade vidare och jag stod själv med min käft. Nä, just då tyckte jag ju inte att det var ett problem. Jag var knappt 1.60 och gick i högstadiet. Högstadiet. Bara lyssna på det. Jag började bli sååå stor! Jag kunde dock ibland känna att jag inte hängde med i tempot. Sjuan, redan? Jag kände mig ju som ett barn, inte kan man vara så liten när man går i sjuan? De sjuorna på gamla goda tiden var ju så stora. Och jag... Var.. Inte alls stor... Jag ville ju vara en barnslig snorunge egentligen.
I åttan blev det hela lite läskigt. Jag ville inte ha betyg. Jag ville inte veta att jag hade gått hälften av min tid på min fina skola. Jag fick panik. Jag var ju liten, varför gick då allt så fort? Det var inte direkt så att jag började hålla munnen i styr, oohneej. Men jag började känna att jag inte riktigt kunde ersätta förra årets åttor. De stora. För jag var inte stor. Nej fy, jag kände mig så jävla liten.
14 barre folket, inser ni hur lite det är? Man inbillar sig hela tiden att man har växt, men man inser aldrig att utvecklingen går så långsamt. Jag känner bara att jag krymper mer och mer, att världen blir större. Ju mer jag tänker på det, detsto mer uppenbarar det sig för mig att jag bara är en liten skit. Jag har inte åstakommit någonting här i världen. För jag ÄR liten. Och det kommer jag vara ett tag till.
Gymnasiet. Hör bara på det. Då tycker man ju kanske att jag borde börja se på mig själv som någon lite äldre. Dock kan jag inte släppa tanken på att jag faktiskt bara är en världelös lite skolflicka som inte kommit någon vart. Under åren har jag växt i alla andras ögon, men i mina ser det bara ut som att jag krymper. Och det gott folk, skrämmer skiten ur mig.
