Vilken lättnad!
Konstigt nog var det första jag kunde tänka på när jag upptäckte hur jag såg ut om jag skulle få ärr för livet. Jag visste mycket väl att det bara var del skrapsår, OCH att det då inte heller finns någon risk att det blir till ärr. Men sprängda blodkärl var jag faktiskt ingen expert på, och jag kunde inte låta bli att tänka att det ändå skulle blivit något kvar. Jag kunde inte trycka ut det ur skallen. Tänk om min arm hade varit helt förstörd liksom?
Min arm är inte alls lika blålila-prickig längre, även om den forfarande ser helt misshandlad ut. Ni anar inte vilken lättnad jag känner just nu! Tack gode gud att det ändå blir bättre. Ska jag vara ärlig så spelar det ingen roll hur lång tid det tar att "läka", så länge jag får bort skiten och slipper gå runt som ett levande blått lik tills jag faktiskt väl får en hjärtinfarkt och dör.
Kommentarer
Trackback