Regel: Väck mig på egen risk
Näst sista natten i Varberg; Tydligen hade jag somnat på killarnas vind, och där var det FULLT olagligt att vista sig på kvällstid. Låt mig nu förklara. Jag, Emelie och 6 andra tjejer fick sova bredvid vardagsrummet (uppdelade i 2 rum) och lärarrummet medan resten fick dela på lillvinden (tjejernas) och storvinden (killarnas). Ett par stycken tältade även utomhus. Jag, som var krasslig och rätt så seg på kvällen, hade somnat på stora vinden tillsammans med Johan. Vad jag vaknar av är Emelies "Robert, du borde inte.. Robert seriöst, låt henne sova! Hon är inte ens frisk! Och hon kommer bli skitförbannad" blandat med Robert "Jajaja, det ska nog gå... Annars tar vi till hårdare grejer", ett lyse rätt i ansiktet samtidigt som något försöker dra mig ut från madrassen och ner genom trappan. Jag menar hallo! Gubben är 70 och åker kanonen på Liseberg, v snackar om en skön snubbe! Men att sova på fel plats, det är bara inte acceptabelt? Ni kan nog gissa vem som fick ett utbrott.
Efter att ha lagt sig på vardagsrumsgolvet och mer eller mindre tjurat vid denna brutala väckning gick jag och Emelie in till oss och pratade om ALLT fram till klockan 3. Konstaterade, resonerade.. När vi kom fram till att vi inte skulle orka något nästa dag så somnade vi tillsammans i en liten 70cm-bred säng.
Sista natten i Varberg: Jag hade bestämt mig. Jag skulle ha igen min stund på vinden. Sista natten tillsammans innan vi gick tillbaka till att bara vara vanliga, tråkiga klasskamrater. Lärarna kände nog på sig vad vi tänkte göra (även om de inte förstod att vad vi var villiga att göra) och satt och vaktade i vardagsrummet. Även när de gick in till sig lät de dörrarna stå öppna så att de kunde se och höra vad som pågick utanför. Jag och Emelie satte oss ner för att göra en vup, och efter många förslag höll vi oss till den som fick blo såhär; ut genom våra vänners fönster, upp för en stege och in genom en taklucka. Inte så svårt, eller hur? Detta visade sig vara en DUM ide. Det var bäcksvart utomhus. Lummigt. Man kunde inte se en meter fram. Jag som är mörkrädd i vissa förhållanden (och som var den som hoppade först) bestämde mig bara för att göra det och få fallet ner i mörkret överstökat. Så... Jag tog steget och hoppades att det inte satt någon mördare i buskarna... BANG! Högt var det insåg man snabbt. 2 meter fall, ena foten på ett trappsteg och den andra gled in i en buske. Jo, glömde jag nämna att det regnade? SNORHALT. Lite skrapsår och sådär, men ingen större skada skedd. Vi kom upp på vinden utan några större komplikationer. Frid och fröjd, klockan blev fyra. Det var nu eller aldrig. Antingen stannade vi kvar och blev upptäckta, eller så hittade vi på ett sätt att ta oss tillbaka. Att gå utevägen var ett struket altenativ, det var i princip omöjligt att ta sig in på det sättet igen. Så det blev att gå innevägen. Trappa, hasp, dörr, KNAK, hasp, ut genom köket, KNAK, in i vardagsrummet... Här gällde det att vara tyst. Konstigt nog så gick det... ja, hur brukar det gå när det är kolmörkt och huset knakar som en hel hop snarkande karlar? Lärarna sov bara några meter ifrån oss. Över hela golvet. 2 meter kvar. PANG! De hade flyttat på gungstolen, och mitt knä hade precis prickat in den förbaskat bra. Lite lustigt det där, jag som inte har någon pricksäkerhet överhuvud taget, är så otroligt bra på att träffa saker när det verkligen inte är nödvändigt. Mycket ironiskt. Jag. Fick. Fnatt.. Och lubbade. Över knarrgolvet, på väskor, snubbel... Jag kan svära på att jag hörde Robert vakna.
Meen, eftersom det funkade och vi inte blev upptäckta, så duger detta för mig. Och lärarna kunde inte heller lägga ihop 1 och 1, och trodde väl bara att vi var så trötta för att vi hade svårt att somna om nätterna. Puh!